Direkt efter kejsarsnittet skjutsades jag in på intensivvårdsavdelningen där jag lades med slangar inkopplade överallt och några meter bort satt två läkare vid datorer och höll mina värden under uppsikt hela natten. Tror jag slumrade till under max två timmar, och hela tiden gick mina tankar till maken och dottern. Så vid 4-tiden på morgonen kom de, äntligen. De höll sällskap ett tag, men så blev Saga lite orolig och maken valde att gå tillbaka till förlossningsavdelningen ett tag för att komma tillbaka ett par timmar senare. 

 

Jag minns att jag tyckte att alla sköterskorna doftade så gott, vilket jag var tvungen att påpeka, för själv låg jag svettig och smutsig och ville inget hellre än att fräscha upp mig. Så de tog helt enkelt fram ljummet vatten och handdukar och hjälptes åt att tvätta mig! Har aldrig känt mig äldre och svagare i kroppen än just då.

 

Några timmar senare var vi på väg till BB-hotellet, och det var tyvärr ännu ett kapitel som jag inte alls klarade av speciellt bra. Vi hade fått intrycket av att BB-hotellet var ett hotell med möjlighet att träffa barnmorskor och få koppla av. Jag blev mer stressad än någonsin. Det knöt sig fullständigt i magen och jag hade så ont att jag skrek rakt ut vid minsta beröring. Det kom in barnmorskor på vårt rum hela tiden, man kunde inte låsa omkring sig. Det skulle tas prover på både mig och Saga och man skulle kolla hur jag ammade. Tror jag visade för ett tiotal olika barnmorskor hur jag gjorde och det kom knappt en droppe. Saga sjönk i vikt direkt och gick snabbt ner sina 10% av födelsevikten, vilket gjorde att vi blev tvungna att hjälpa till med ersättning. 

 

Jag grät och kände mig stressad, spänd och iaktagen. Ville bara hem. Men hem fick vi inte komma. Man var tvungen att få ner mitt blodtryck först. Jag kände det som en omöjlig uppgift. Hur skulle blodtrycket kunna sänkas i en miljö som jag kände höjde det? Så på torsdagskvällen fick vi iallafall åka hem, äntligen. Under förutsättningen att jag hörde av mig så fort jag kände någon försämring i kroppen, plus att vi skulle komma tillbaka för att ta blodtryck och prover.

 

Tillbaka var vi tyvärr redan på fredag natt, då jag åter började känna att det rosslade som kolsyra i ena lungan och jag fick andningssvårigheter igen. I ambulansen mätte blodtrycket 186/118. Jag var fullständigt utmattad och ledsen. Ingen energi i kroppen då allt jag åt bara rann rakt igenom. Återigen mardröm. Återigen hopplöshet. 

 

Maken låg på ett hårt och kallt golv med en filt på sig och jag låg på en brits. Så här väntade vi i fyra timmar innan något hände. Då blev det lungröntgen och behandling på BB-avdelningen igen. Jag var så trött på alltihop och så slutkörd att jag kände, Gör vad som krävs. Jag ger upp! Men då hade blodtrycket stabiliserats och jag fick flera olika mediciner som skulle hjälpa mig på fötter igen.

 

Vi fick åka hem!

 

Nu har det gått några dagar. Några dagar av kontemplation. Gråt blandat med känslor av styrka och glädje. Det var ett trauma, och jag kommer inte klara av att ta mig igenom det här på egen hand, så redan på fredag ska jag få prata med min psykolog, vilket jag faktiskt ser fram emot. Om jag inte tar tag i de här demonerna, så gör jag mig själv och lilla Saga en riktig otjänst. Det här ska bearbetas och försvinna, en gång för alla!